Varför känns det som att jag är utelämnad, bortglömd?

Jag ber inte om mycket, jag ber om kraft. En liten knuff framåt.

Någon som håller upp mitt huvud, ser mig i ögonen, bryr sig.

Någon med de rätta svaren.

Peka vilken väg jag ska gå! Snälla.. Jag kan inte hjälpa mig själv längre.