Jag vet inte vad jag ska skriva, men jag vill verkligen skriva något till dig.

Till en början vill jag be om ursäkt för att jag är så efter dig, men du kan verkligen inte förstå hur sårad jag är, mitt hjärta är helt krossat.

Jag är hemskt ledsen för allt som gått fel. Jag kanske inte var en bra flickvän; jag vet inte!

Men du är fan underbar, jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och gå tillbaka till den dagen då allt började gå dåligt och ändra allting.

Mitt liv går åt helvete just nu, jag vet knappt vem jag är längre. Jag är ledsen för allt, känns som alla lämnar mig bakom sig och går vidare i livet utan att ta mig med sig.

Och jag är så sårad över att vi inte har sätts på länge, jag behöver verkligen dig. Du är allt.

Min saknad efter dig är riktig smärta.

När jag såg dig idag, åååå jag ville bara gå fram till dig och sitta vid dig och bara hålla om dig.

Vafan 9 månader, det är så bra. Och jag vill inte glömma dig. Jag kan inte glömma dig heller, det går bara inte. Du är ljuset i mitt liv, hur ska jag leva nu. Det är bara mörker överallt.

Måste träffa dig någon dag, helst snart innan jag smäller av..

Jag hade aldrig trott att jag skulle känna alla dessa känslor för dig.

Jag känner att jag kan dela mitt liv med dig.

Jag skulle kunna göra all för att få stå vid din sida, men det är nog försent.

Du anar inte hur mycket jag har gråtit och kämpat för att klara av dessa dagar utan dig.

Mitt hjärta ligger kvar på den platsen där jag skrev de där orden som avslutade våran kärlek.

Du kommer för alltid att finnas i mitt hjärta.

Men just nu efter att jag fick höra en sak av en kompis så inser jag att; Vi hade ingen kommunikation i vårat förhållande.

Du ljög om saker. Varför just de där sakerna? Varför sa du inget? Varför lyssnade du inte på mig? Varför tog du mig aldrig seriöst?

Jag vill så mycket mer med dig, men efter det där...

Hur ska jag kunna lita på dig?

Du har visst aldrig förstått hur mycket känslor jag har för dig.

Jag vill att du och jag ska fungera tillsammans. Men då måste du börja förstå...

Det finns så mycket som du verkligen inte förstår.

Jag är arg på dig men jag älskar dig ändå, du betyder hela världen för mig.

Jag vet inte hur jag ska klara mig utan dig.

Du ger mig energi så att jag klarar av att vandra omkring här på jorden.

Jag glömmer dig aldrig.

Du är den mest speciella person jag någonsin varit tillsammans med och det ska du vara stolt över.

Jag har aldrig känt såhär för någon, aldrig!

I will always love you  ♥

Mörkret sveper förbi nu och kylan blir allt värre.

Ensamheten finns där när man går igenom mörkret på kvällen.

Tankarna blir allt fler, och man undrar, vad händer här näst?

Minnena från förr finns kvar i huvudet.

De glada dagarna vi har haft tillsammans ligger som en sten i hjärnan.

Kommer det någonsin att bli som förr, eller kommer allting förändras nu?

Man försöker göra allt för att få det man vill ha här i livet.

Men hur många lyckas?

Frågorna finns där, men man får inga svar.

Ensamt går man där utan någon vid sin sida.

Har ingen man kan dela sina tankar med.

Livet tar steget åt det andra hållet, mot den mörka sidan, till slutet.

Man börjar undra ifall någon ska komma och föra en till ljuset igen, men tiden den går, ingen kommer, det svartnar för ögonen.

Och här finns bara du, helt ensam och frusen, förföljd av dina tankar som du aldrig kommer få svar på.

Det smärtar till i bröstet

Det kommer aldrig att bli du och jag

Det var en önskedröm jag hade

Du var för bra för att vara sann

Och jag fattar inte att jag trodde du var bra

Du lekte med mig

Och jag föll för det

Men nu är det slut

Jag vill inte minnas längre

Vi hade fina stunder med varandra

För fina för att det skulle vara på riktigt

Jag hade känslor för dig

Jag erkände det

Men fick inget tillbaka

Jag är glad att vi inte gjorde något mer med varandra

Då skulle jag må sämre än vad jag gör

Men jag kan inte förstå det än

Att du var ett sådant svin

Du kan inte ens skriva hej till mig längre

Även fast vi inte har setts på ett tag så kan jag ändå minnas varje detalj hos dig, hur du pratar, när du ler, hur du går, ditt sett att se på mig.

Du finns i mina tankar flera gånger om dagen och jag börjar undra varför?

Det är något hos dig som intresserar mig enormt mycket, det går inte att släppa dig.

Jag älskar att se dig, bara det gör mig glad.

Dina ögon är det finaste jag vet, och det har jag även sagt till dig.

Du är så himla söt när du sover, förlåt att jag har smyg kikat.

Jag undrar ifall jag börjar bli smått kär i dig, men det är det jag är orolig för.

För jag har verkligen ingen aning hur du känner för mig, om du ens känner något?

Och jag vågar inte fråga dig för det skulle låta så dumt. Jag menar, vi känner knappt varandra. Men det är något med dig...

Det går liksom inte att förklara.

Jag vet att jag gjorde fel, det kan hela världen intyga. Men jag mådde dåligt över det som hade hänt mellan oss, jag hade bara ordet "slut" i huvudet. Jag hade bråkat med min pappa, det kunde inte bli värre.

Du, jag gjorde ingenting, det måste du förstå. Ja okej, du kanske inte kan lita på mig, förlåt för allt. Jag var väl inte bra för dig, antar jag.

Skönt att din arm är bra. Jag hoppas att du kommer att minnas att det var jag som gav dig hopp och stöd om att det skulle bli bra.

Mår bra av att veta att jag har gjort något bra mot dig. Även fast du kanske hatar mig och kanske inte vill träffa mig mer, så kan du ju komma ihåg att jag alltid finns för dig vad det än är. Och snälla, säg inte att du bara kan kasta ut mig ur ditt liv redan nu. Jag har inte glömt dig än. Kan du förstå de?

Jag vet inte vad jag ska göra, jag är jätte förvirrad just nu. Vill egentligen inte leva längre. Du var så mycket för mig, du var allt:

Min pojkvän, bästa kompis, som en i familjen, en underbar storebror. Verkligen allt.

Kommer ha svårt att glömma ALLT vi gjort, vi har extremt många minnen, både roliga och sorgliga!

Vem ska jag nu vända mig till när du inte finns kvar? Kan du svara på det? Vart tog du vägen.. du skulle vara mitt stöd.

Men jag vet... ALLT ÄR MITT FEL!

Jag vet att du älskar mig, men jag är osäker ändå.

Med allt jag har, så har jag försökt att få dig att må bra. Även om jag är sur på dig så gör jag allt för dig för att jag älskar dig. Du ger upp så lätt, jag klarar inte av det. Du kanske tycker att kärlek är svårt, men det är du som inte släpper in mig. Jag vill hjälpa dig, du behöver inte känna att du belastar dina problem på mig, jag behöver höra hur du mår annars kan det inte bli bra.

Du kanske inte inser hur mycket det sårar när du skriver "bye bye" på msn.

Jag börjar tro att "jag älskar dig" bara är ett uttryck som du säger för att jag ska må bra. Min kärlek till dig är i alla fall äkta, "jag älskar dig" är inte bara något jag säger, utan det är något jag menar av hela mitt hjärta. Du är så jävla underbar, är så glad över att jag har dig.

Att leva utan dig må bli svårt, men nu är det inte svårt det går inte ens att beskriva hur otroligt jobbigt jag har det just nu. Jag har aldrig påstått att jag är en god människa, aldrig! Men jag är inte helt dum i huvudet heller, men jag orkar inte mer nu, jag låter alla vara tills jag går under av smärta. Och du då, jag fattar inte. Det är inte värt de.
Mitt hjärta slog dubbla slag för dig, asså våra tider. Du fattar inte vad du har gjort, jag älskade verkligen dig. Du var seriöst min andra halva, det går inte att leva utan dig.
Det du sa.. jag fattar inte, det är så fel, eller rättare sagt alla saker du sa. Gud hur dum får man bli, jag skulle aldrig i hela mitt liv säga så om dig. Jag ville inte byta bort dig för något i världen, men du kunde slänga iväg mig fortare än kvickt ur ditt liv.
Det ända jag hoppas på det är att du inser, se efter i ditt hjärta och omkring dig, vart du än går. Jag finns där, du kan inte missa mig.
Ja, vad kan man säga, jag är djupt sårad. Jag orkar inte ens gå på egna ben nu, jag kanske kan gå en bit själv men det är inte lång tid kvar innan jag faller framåt. Den dagen är nära.
Jag tänker inte skrika efter hjälp, jag får väl klara mig själv den här gången.

hejdå!

Jag hade aldrig trott att jag skulle sjunka så lågt och hamna i det mörker jag nu befinner mig i. Att jag aldrig kan lära mig, att jag aldrig förstår. Jag känner att jag har svikit er alla som trott på mig och stöttat mig. Jag har först och främst svikit dig gumman. Jag lovade med allt att jag skulle gå i samma skola som dig, men tyvärr. Du måste leva med mitt svek. Allt kommer och förändras nu. Det kommer inte att finnas mycket kvar, allt kommer att försvinna sakta, sakta iväg och det kommer knappast tillbaka. Jag förtjänar inte att gå där, jag är för bra för det.

Ni jävla lärare som är proffs på erat ämne kan dra åt helvete. Jag är glad att jag slipper er. Men ni ska alltid komma ihåg mitt ansikte, för ni förstörde mitt liv.

Som liten var jag alltid väldigt glad och hade ett underbart liv.

Men desto åren gick så blev allt sämre och sämre.

Varje helg dricker mina föräldrar och det blir ofta så att jag och min bror inte får någon mat.

Jag känner mig ofta arg och det är för allt de gör, och det går alltid ut över mina vänner och min pojkvän. Så det blir oftast tjafs om allt.

Jag blir påverkad av mina föräldrar, de både röker och dricker, som jag nu också gör.

Visst, jag kan ha blivigt påverkad av mina vänner också, men ändå allra mest av mina föräldrar.

Dem gör mitt liv jobbigt när de dricker.

Förut var allt ett helvete och då ville jag göra allt för att skada mig själv.

Ville inte känna smärtan i bröstet, ville ha den någon annanstans.

Om man kollar tillbaka i mitt liv så ser man glädje och lycka som inte finns i mig idag. Jag mår dåligt och kan inte förstå varför, något gick fel och det är inget jag kan ändra på. Jag känner en stor saknad efter er alla som stod mig nära förut. Det är delvis mitt fel att jag har tappat kontakten med många av er, men det är ingen som har försökt hitta tillbaka till mig heller.

Jag är inte lika öppen och glad längre så det kanske ändå inte är så kul att vara med mig. Men jag försöker bli den glada tjejen som jag var förut. Men det har uppstått något fel i mig. Jag fattar inte vad det är, jag är så trött på allt.

Jag älskar alla mina vänner så djupt in i det innersta att det inte ens går att beskriva hur otroligt mycket alla ni betyder för mig.

Utan mina vänner skulle jag inte ha någon ork alls, ni lyser upp mina dagar med skratt och underbara saker. Det känns inte som om jag ger något tillbaka till er. Är jag en tillräckligt bra vän för er, gör jag som en vän borde göra.

Jag försöker i alla fall.

Det viktigaste jag vill säga med det här är ju såklart att jag älskar er mina vänner, ni är det bästa jag har. Jag lever mitt liv genom er. Utan er är jag ingen.