11 april idag och 11 dagar kvar tills Olliver kommer hem, jag har inte satt fingret på om jag tycker att det är jobbigt nu eller inte. Ibland känner jag att det är jätte skönt att det inte alls är lång tid kvar men ibland känns det som en evighet också. Hela hans resa för mig har känts bra tills nu ungefär.. men strunt i de kan ändå inte förklara det. Vi får helt enkelt se hur allt artar sig när han har kommit hem.

Planer för dagen:   nej?