Det är en månad sen idag och jag kan fortfarande inte fatta att du flög ifrån oss med dina vingar som Gud gav tillbaka.
Känns som att du inte är kvar längre, vill inte de. Jag sa ju att du inte fick försvinna än, känns så hemskt.
Varje natt tänker jag på dig och vara stund av ensamhet så tänker jag på dig och hoppas att du har det bra, men även att du har stannat kvar för att göra alla oss lite mer lugna.
Det var ett stort felsteg av Gud att låta dig försvinna, känns tomt och ödelagt.
Om man kunde vrida tillbaka tiden hade jag gjort de... Finns ingen tvekan i det jag säger.